Sylvester Schlegel

Före detta The Ark-trummisens solodebuterade med svensk-språkiga albumet ”Led mig bort, led mig hem” i början av april.
Sedan dess har hyllningarna stått som spön i backen och han har kallats en ”Pugh Rogefeldt för 2010-talet”

Med på scenen har han bal medlemmar ifrån Melody Club och Skilla, samt indie-fenomenet Christine Owman.

Andres Lokko beskrev albumdebuten såhär:

Ärlighet i varje textrad

Först chocken: The Arks forne batterist med imponerande namn gör solodebut på sitt modersmål och låter som om han aldrig har gjort något annat!

Med en lättälskat svajig röst – ibland inte helt olik Magnus Lindberg – vältrar sig Schlegel i sentimentalitet och uppväxtromantik, klassiska springsteenismer staplas på varandra – ”med vinden i håret och bruket i ryggen” – men inte alls på något oävet eller för enkelt vis.
De övergripande musikaliska knepen och texttematiken må vara överbeprövade i genren ”svensk mansrock på svenska”, men så som sig bör år 2014 lutar sig Schlegel mot en komplett uppriktighet i varje textrad. Ögonblicksvis skäms jag ärligt talar nästan en smula när jag tar in vissa av dem men det är nog också meningen: det ska liksom kännas till varje pris.

Och hellre det än motsatsen. Medvetenheten om – och referenserna tillbaka till – svensk 1970-talsrock tar ibland överhanden, till och med ända till Magnus Ugglas popboogie när han så sympatiskt försökte göra Mott The Hoople på svenska, och ställer sig i vägen för Schlegels egna historier.

Men i de stunder där Sylvester Schlegel hittar sin alldeles egna ton är ”Led mig bort, led mig bort” ändå smått oemotståndlig.
”Kommer du ihåg när de stoppade karusellerna för vår skull?” är en rad bland väldigt många fina sådana som jag tar med mig och lägger under huvudkudden.

  • Sylvester Schlegel - Vad hände med..

  • Sylvester Schlegel - Dålig på ett..

Press- och marknadsmaterial